Frågor och svar

Artiklar

Familjerätt, arv och gåva

Arv, laglotter, särkullbarn och testamentstagare
 
LENNART önskar att jag reder ut begreppen vad gäller reglerna för arv. Vem har rätt till arv? Hur mycket har man rätt att få i arv? Och hur påverkar ett testamente arvsrätten?
SVAR: Rättsreglerna rörande arv och testamente är ganska komplicerade, varför jag, för att bättre åskådliggöra rättsområdet, använder ett exempel. Exemplet har sin grund i Lennarts konkreta fråga till mig.
A och B är gifta med varandra. De har två gemensamma barn, C och D, och B har dessutom ett barn, E, utanför äktenskapet, ett s.k. särkullbarn. C är avliden men var far till två barn, C1 och C2, och E är mor till E1 och E2.
B avlider. Vid hennes död uppgår hennes tillgångar till 50 000 kr och skulderna till 0 kr, och A:s tillgångar till 200 000 kr och skulderna till 50 000 kr. Makarna har inte upprättat något äktenskapsförord, varför all egendom utgörs av giftorättsgods, dvs. egendom som skall omfattas av bodelning. Bodelningen blir enligt följande: A: 200 000 – 50 000 = 150 000 kr. B: 50 000 – 0 = 50 000 kr. Sammanlagt finns således 200 000 kr som delas 50/50 mellan makarna (eg. avlidne makens dödsbo). B:s kvarlåtenskap uppgår alltså till 100 000 kr. B har fyra legala arvingar (arvingar enligt lag), nämligen barnen D och E samt barnbarnen C1 och C2. Eftersom B inte har upprättat något testamente ärver dessa fyra all kvarlåtenskap efter B. D och E ärver var sin tredjedel av 100 000 kr och C1 och C2 får, i enlighet med den s.k. istadarätten (arvingar i nästkommande arvsled träder i avliden arvinges ställe), dela på sin avlidne fars tredjedel. Särkullbarnet E har rätt att få ut sitt arv, dvs. ca 33 000 kr, omedelbart, medan D, C1 och C2 måste vänta tills även A har avlidit. Detta kallas att de är sekundosuccessorer (efterarvingar) till den efterlevande maken A, som övertar B:s kvarvarande kvarlåtenskap, dvs. ca 66 000 kr. A gör detta med s.k. fri förfoganderätt, vilket innebär att han kan förfoga över kvarlåtenskapen precis hur han vill, dock med ett viktigt undantag: han får inte förfoga över kvarlåtenskapen genom testamente. A:s tillgångar uppgår således till 166 000 kr, varav ca 40 procent (66 000 kr av 166 000 kr) utgörs av B:s kvarlåtenskap.
A avlider. På dödsdagen har de sammanlagda tillgångarna växt till 230 000 kr efter avdrag för skulder. Av dessa är 92 000 kr att hänföra till B:s kvarlåtenskap (40 procent), dvs. tillgångarna som A erhöll med fri förfoganderätt. A har upprättat ett testamente med innebörden att all hans kvarlåtenskap skall tillfalla E1. Arvslotterna blir enligt följande: D får 46 000 kr (hälften av 92 000 kr) efter modern B, och C1 och C2 får 23 000 kr var. A:s kvarlåtenskap uppgår nu till 138 000 kr (230 000 – 92 000). Hälften av denna summa (69 000 kr) är reglerad genom reglerna om s.k. laglotter, dvs. bröstarvingars (barns) lagliga rätt till arv. D får därför ytterligare 34 500 kr (hälften av 69 000 kr), totalt 80 500 kr från sina båda föräldrar och C1 och C2 får ytterligare 17 250 kr vardera, totalt 40 250 kr vardera från farmor och farfar. Återstår gör 69 000 kr, den s.k. disponibla kvoten, som A kan fördela fritt genom testamentsförordnanden. Dessa 69 000 kr kommer således att tillfalla E1 i enlighet med A:s testamente. E och E2 har ingen arvsrätt efter A.
I 12 kap 2 § 1 st äktenskapsbalken (ÄktB) finns emellertid en alternativ bodelningsregel. Denna avser endast bodelning med anledning av ena makens död. Enligt denna kan den efterlevande maken begära att vardera sidan skall behålla sitt giftorättsgods, dvs. någon sammanslagning och hälftendelning av godset sker inte. Denna möjlighet är framförallt intressant för efterlevande make med större tillgångar än den avlidne. Om A i exemplet ovan istället utnyttjar denna regel blir fördelningen av arvet enligt följande: Vid bodelningen erhåller B 50 000 kr och A 150 000 kr. D och E ärver drygt 16 600 kr vardera (en tredjedel) och C1 och C2 drygt 8 300 kr vardera. A övertar D:s, C1:s och C2:s andelar med fri förfoganderätt, dvs. 33 200 kr, ca 18 procent av hans samlade tillgångar (33 200 kr av 183 200 kr). På A:s dödsdag uppgår tillgångarna till 230 000 kr, varav 41 400 kr (18 procent) är att hänföra till B:s kvarlåtenskap. D får sammanlagt 67 850 kr (20 700 kr efter B och 47 150 kr efter A) och C1 och C2 får vardera 33 925 kr (10 350 kr efter B och 23 575 kr efter A). A:s disponibla kvot uppgår till 94 300 kr, dvs. hälften av hans kvarlåtenskap på 188 600 kr (230 000 kr – 41 400 kr), och tillfaller E1 i egenskap av testamentstagare.

Basbeloppsregeln skydd för efterlevande make
 
NETTAN skriver att hon och hennes make har upprättat ett äktenskapsförord. Maken har två barn från ett tidigare äktenskap och själv har hon ett barn sedan tidigare. De har inga gemensamma barn. Hon undrar vad äktenskapsförordet kommer att innebära om hennes make avlider först och hon är orolig för att makens båda barn kommer att ärva allt medan hon får ta sitt ”pick och pack och gå”.
SVAR: Av Nettans brev framgår inte vad som avtalats i äktenskapsförordet. Avsikten med ett sådant är emellertid att göra all eller viss egendom enskild, dvs. denna egendom skall undandras en framtida bodelning med anledning av t.ex. makes död. Om den avlidne maken som exempel har 100.000 kronor i kvarlåtenskap och den efterlevande makan har 50.000 kronor och all egendom är giftorättsgods, blir boets totala behållning 150.000 kronor, varför hustrun vid bodelningen skall erhålla 25.000 kronor av mannens kvarlåtenskap (150.000 / 2 = 75.000, 50.000 + 25.000 = 75.000). Mannen har två barn från tidigare äktenskap, s.k. särkullbarn. Inga gemensamma barn finns. Särkullbarnen ärver 37.500 kronor vardera (75.000 / 2) och har rätt att ta sina arvslotter omedelbart vid faderns död. Om makarna emellertid har upprättat ett äktenskapsförord med innebörden att all makarnas egendom skall vara enskild, blir resultatet enligt följande: De båda särkullbarnen ärver 50.000 kronor vardera (100.000 / 2) och hustrun erhåller inte något från den avlidne maken. För att ge en efterlevande make en ekonomisk grundtrygghet har dock lagstiftaren infört den s.k. basbeloppsregeln, vilken innebär att efterlevande make alltid har rätt – så långt kvarlåtenskapen nu räcker – att ärva egendom till sådant värde att den tillsammans med egendom som erhållits vid bodelning eller som utgör makens enskilda egendom svarar mot fyra gånger det vid dödsfallet gällande basbeloppet. Basbeloppsregeln är alltså tillämplig även i det första exemplet ovan (i den där något äktenskapsförord inte har upprättats). Vid ett basbelopp om 36.300 kronor (1997) har hustrun rätt till 145.200 kronor (4 x 36.300). Särkullbarnen erhåller vid faderns död endast 4.800 kronor (150.000 – 145.200). Resten av arvet efter fadern blir ett s.k. efterarv som tillfaller dem först vid hustruns död.

Bodelning för att fördela exmakars egendom
 
FYRBARNSMOR skriver att hon skilde sig för cirka två år sedan. Den före detta maken bor kvar i det gemensamma huset. Kvinnans ekonomi är nu mycket ansträngd då hon tvingas betala både för sin andel av den tidigare gemensamma bostaden och för sin nya lägenhet. Hon undrar om det ”finns någon regel som gör att jag kan bli avskriven från huset?”
SVAR: Efter en äktenskapsskillnad fördelas de före detta makarnas egendom genom s.k. bodelning. Om den ena maken t.ex. vill överta den tidigare gemensamma bostaden måste denne befria den andra maken från eventuell skuld som belastar huset eller kompensera maken för den del av husets värde som överstiger den övertagande makens lott enligt bodelningsreglerna. Kvinnan ovan skall således begära att bodelning görs. Om mannen vill överta huset måste han lösa kvinnans skuld samt kompensera kvinnan – vanligen med kontanta medel – om husets värde överstiger hans lott. Om de tidigare makarna inte kan enas om bodelningen kan någon av dem göra ansökan till tingsrätt om förordnande av s.k. bodelningsförrättare, vilken får i uppgift att verkställa bodelningen (17 kap. äktenskapsbalken).

Bodelning och vårdnad vid äktenskapsskillnad
 
ELISABETH och hennes man skall skiljas. De har en gemensam son på nio år. De äger hälften var av villan som är värd ungefär 1,2 miljoner kronor och har skulder på denna för drygt 600.000 kronor. Maken äger en bil som emellertid Elisabeth dagligen använder i sitt arbete. Elisabeth vill bo kvar i villan, lösa makens del av lånet, ta över bilen och låta sonen vara fortsatt ”skriven” på den nuvarande adressen. Maken har dock andra önskemål. ”Vad har jag för rättigheter och skyldigheter i detta fall? Vad händer när jag tycker att vår son ska stå skriven hos mig istället, och vi ej är överens i denna fråga?”
SVAR: Bodelning går till på så sätt att makarnas tillgångar och skulder först antecknas. Exempel (all egendom är giftorättsgods): Hustrun har följande tillgångar : 600.000 kr (50 % av villan) samt 95.000 kr på bank. Och skulder: 300.000 kr (lån på villan). Behållning: 395.000 kr. Mannen har tillgångar: 600.000 kr (50 % av villan), 50.000 kr (bil) samt 5.000 kr på bank. Skulder: 300.000 kr (lån på villan). Behållning: 355.000 kr. Totalt har boet en behållning på 750.000 kr. Vardera maken skall efter bodelningen således ha egendom motsvarande 375.000 kr. Hustrun tilldelas villan (1,2 miljoner kr), tar över makens del av lånet (- 300.000 kr), behåller sin del av lånet (- 300.000 kr) samt betalar 95.000 kr till maken. Detta gör en behållning av 600.000 kr, dvs. 225.000 kr mer än hennes andel (600.000 – 375.000). Hon måste således betala maken ytterligare 225.000 kr om hon vill överta villan. När giftorättsgodset fördelas har makarna rätt att på sin lott i första hand få sin egen egendom. I exemplet ovan har således mannen rätt att få bilen på sin lott.
Vad gäller frågan om vårdnaden av barn efter en äktenskapsskillnad kan sägas att lagstiftarens utgångspunkt är att vårdnaden skall vara fortsatt gemensam. Då en av föräldrarna eller båda yrkar ensam vårdnad om barnet har domstolen ändock att se till barnets bästa. Domstolen har också att ta hänsyn till barnets egen vilja med beaktande av barnets ålder och mognad. Generellt torde det stå klart att fortsatt gemensam vårdnad, där föräldrarna själva kommer överens om hos vem barnet varaktigt skall bo – med beaktande av barnets skola, vänner, fritidsintressen etc. – och hur och när den andre föräldern skall få träffa barnet, är attföredra med hänsyn till barnets behov av båda sina föräldrar. När det gäller vårdnadstvister i samband med äktenskapsskillnad skall man vända sig till en jurist för biträde i det konkreta fallet. Sådan juridisk rådgivning lämpar sig inte inom ramen för den tjänst som här erbjuds.
  

Egendom enskild enligt föreskrift i gåvobrev
 
THOMAS berättar att det i ett gåvobrev finns en föreskrift att gåvan och avkastningen därav skall vara gåvotagarens enskilda egendom. Han frågar bl.a. om det också måste ”upprättas ett äktenskapsförord för att makan inte skall kunna göra anspråk på gåvan?”
SVAR: Något äktenskapsförord skall inte upprättas. Enligt 7 kap. 2 § äktenskapsbalken (ÄktB) kan makar inte ändra en föreskrift i gåvobrev eller testamente om att egendomen skall vara gåvo- eller testamentstagarens enskilda.
  

Gåvor som kränker bröstarvinges laglott
 
INGER undrar om en arvlåtare i praktiken kan kringgå bestämmelserna om bröstarvinges rätt till laglott genom att under sin livstid t ex sälja sin fastighet och såsom gåva ge bort ersättningen härför till någon utomstående. ”Får man ge bort hur mycket som helst eller finns det begränsningar och kan detta i så fall jämställas med testamente?”
SVAR: I dylika fall kan bestämmelserna i 7 kap 4 § ärvdabalken (ÄB) bli tillämpliga. Om arvlåtarens gåva ”till syftet är att likställa med testamente”, dvs. om han haft för avsikt att på detta sätt påverka storleken och fördelningen av sin kvarlåtenskap och gynna någon utomstående på bekostnad av bröstarvinges laglott, kan arvingen begära att gåvan eller del därav skall gå åter. Typexempel på när en sådan avsikt måste sägas föreligga är när arvlåtaren kort före sin död (eller då han trott att denna var nära förestående) verkställer gåvan. För att återvinna gåvan eller värdet därav måste bröstarvingen väcka talan mot gåvotagaren inomett år från det att bouppteckning efter arvlåtaren upprättades.
Exempel: Arvlåtaren har ett barn, dvs. en bröstarvinge, och en kvarlåtenskap av 50 000 kronor. Före sin död gav han en utomstående en gåva på 10 000 kronor. När laglotten beräknas skall då gåvan läggas samman med kvarlåtenskapen: 50 000 kr + 10 000 kr = 60 000 kr. Laglotten är hälften av kvarlåtenskapen (arvslotten), dvs. 30 000 kr. Trots gåvan överstiger i det här fallet kvarlåtenskapen (50 000 kr) bröstarvingens laglott, varför gåvan inte kan återvinnas. Om gåvan däremot hade uppgått till ett större belopp, låt oss säga 850 000 kronor (köpeskillingen för en av arvlåtaren avyttrad fastighet), ser beräkningen ut enligt följande: Kvarlåtenskapen 50 000 kronor + gåvan 850 000 kronor = 900 000 kronor = laglott 450 000 kronor. I dödsboet finns endast 50 000 kronor, dvs. en brist på 400 000 kronor, varför bröstarvingen kan väcka talan vid domstol och yrka att detta belopp återvinns till dödsboet.
  

Inbördes testamente
 
INGERS sambo har avlidit. De har två gemensamma barn. För ca tio år sedan upprättade de ett inbördes testamente där det står: ”Den som överlever den andre skall få hela den avlidnes egendom med fri förfoganderätt. Efter den sist avlidna [skall egendomen] fördelas mellan [våra] arvingar [enligt lag].” Inger undrar vad testamentet egentligen innebär. Skall barnen ha ut sin arvslott? Måste hela boet värderas? Måste sambons firma säljas? ”Finns det något sätt som kan leda till att vi får ha allt kvar och försöka leva vidare ungefär som tidigare?”
SVAR: Eftersom sambor, till skillnad från makar, inte ärver varandra måste ett samboende par som önskar ärva varandra upprätta ett testamente. Detta sker i form av ett s.k. inbördes testamente. Den citerade texten ovan är ett typexempel på hur ett sådant testamente kan formuleras. Testamentet innebär att Inger ärver hela sin avlidne sambos kvarlåtenskap och eftersom barnen är gemensamma får de vänta på sitt arv tills båda föräldrarna har avlidit. Boet värderas i samband med bouppteckningen och även Ingers tillgångar och skulder skall då antecknas. På så sätt kan man se hur stor andel av Ingers egendom som skall anses härröra från hennes sambo, dvs. det hon fick i arv. Detta har betydelse då det i testamentet står att egendomen skall erhållas med ”fri förfoganderätt”. Med detta menas att Inger inte får förordna om den ärvda egendomen genom ett nytt testamente. Denna egendom – eller snarare denna andel av den totala kvarlåtenskapen – skall efter Ingers bortgång tillfalla de legala arvingarna, dvs. de båda barnen. Under sin livstid har hon däremot rätt att göra med egendomen precis som hon vill – sälja, byta, investera etc. All egendom omfattas av detta, således även sambons firma och Inger kan alltså själv avgöra om hon vill behålla firman eller sälja den.
  

Juridiskt stor skillnad mellan sambo och gift
 
ULRIKA undrar om det är någon större skillnad, juridiskt sett, mellan att vara gift och att vara sambo. ”Sambolagen har väl inneburit att de båda samlevnadsformerna i praktiken har likställts med varandra?”
SVAR: Det är en ganska spridd uppfattning att sambolagen har inneburit att skillnaderna mellan att leva tillsammans som gifta och att leva tillsammans som sambor i stort sett har suddats ut. Detta är dock helt fel. Skillnaderna är mycket stora. De tre viktigaste är följande: 1) I samboförhållanden finns inget som motsvarar äktenskapets giftorättsgods, dvs. egendom som vid skilsmässa (separation) skall delas lika mellan makarna oberoende av vem som är ägare till tillgångarna. 2) Det finns ingen arvsrätt, dvs. sambor ärver inte varandra. 3) Det finns ingen möjlighet att efter ett avslutat samboförhållande erhålla underhållsbidrag.
Det enda som sambolagen säger skall delas vid en separation är den gemensamma bostaden och bohaget. Dock gäller detta endast om bostaden eller bohaget har införskaffats under själva samboförhållandet eller med avsikt att dessa i framtiden skall nyttjas av de båda tilltänkta samborna. Exempel: Mannen har en bostadsrätt, han träffar en kvinna och kvinnan flyttar in i mannens bostad. I detta fall har kvinnan vid en separation inte rätt till halva värdet av bostadsrätten. Om däremot mannen och kvinnan träffas, bestämmer sig för att flytta ihop och mannen därvid köper en bostadsrätt med syfte att vara bostad åt de båda, har kvinnan rätt till halva värdet. Sak samma gäller bohag, dvs. möbler och husgeråd.
Sambolagens verkningar kan de båda parterna, om de så önskar, skriftligen avtala bort. Om de däremot önskar ärva varandra måste de upprätta ett testamente, ett s.k. inbördes testamente, med innebörden att den av de båda samborna som överlever den andre skall erhålla dennes kvarlåtenskap.
Äktenskapet och dess rättsverkningar regleras i äktenskapsbalken (ÄktB), medan samboförhållanden finner sin rättsliga reglering i den s.k. ”sambolagen”.
  

Sambolagen går att avtala bort
 
HELENE skall flytta ihop med sin pojkvän. Hon skall ensam ta lån och köpa hus. Hon undrar om den blivande sambon trots detta får rätt till halva huset och bohaget om de senare separerar. ”Vad ska jag göra för att huset ska bli bara mitt?…Skulle min situation hjälpas av att han skriver sig där någon/några veckor senare? Eller är det själva avsikten att bo där tillsammans som är det avgörande?”
SVAR: Ja, det är avsikten som är avgörande. Helene köper huset med avsikt att de båda gemensamt skall begagna sig av det, varför sambon, vid en eventuell separation, får rätt till halva värdet. Sambolagens (egentligen lagen om sambors gemensamma hem) bodelningsregler går emellertid att avtala bort. Detta görs i ett skriftligt avtal som undertecknas av de båda samborna (5 § 2 st sambolagen).
  

Testamente kräver särskild form
 
BRITT-MARIE frågar om det verkligen är nödvändigt att vända sig till en jurist för att upprätta ett testamente. Hon skriver att hon önskar att en viss summa pengar efter hennes död skall tillfalla Röda Korset. ”Det kan väl knappast vara några juridiska svårigheter förknippade med en sådan enkel önskan?”
SVAR: Testamente är en av de få rättshandlingar som för giltighet kräver en viss bestämd form. Till skillnad från t ex de allra flesta typer av avtal (dock ej fastighetsköp) måste ett testamente vara skriftligt och bevittnat av två personer. De båda vittnena får inte vara under femton år, inte nära släktingar till testatorn (den som upprättar testamentet) och inte heller på något sätt vara gynnade av det testamente de bevittnar. Det skall framgå av handlingen att det är ett testamente och testatorn skall egenhändigt underteckna dokumentet. Bestämmelserna om testamente finns i 10 kap ärvdabalken (ÄB). Så visst kan man, åtminstone om det rör ett enklare testamente, själv upprätta detsamma utan hjälp av jurist. Man bör dock absolut uppsöka ortens bibliotek och konsultera någon ”vardagsjuridisk” bok som vänder sig till ickejurister. Är man det minsta osäker skall man definitivt uppsöka en jurist. Man sover förmodligen bättre om natten om man kan vara säker på att ens sista vilja kommer att uppfyllas på det sätt som man har önskat – även om det har kostat en liten slant.
  

Vem får vårdnaden om föräldrarna dör?
 
NYBLIVEN TVÅBARNSMOR undrar vem som får vårdnaden om barnen om båda föräldrarna skulle omkomma, t ex i en bilolycka. ”Kan vi skriva något dokument där vi anger vilka som vi skulle vilja tar ansvaret för barnen?”
SVAR: I 6 kap 9 § föräldrabalken (FB) stadgas att domstol, i fall då båda föräldrarna avlidit, skall anförtro vårdnaden åt en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare. I 10 a § i samma kapitel sägs att en särskilt förordnad vårdnadshavare skall vara ”lämpad att ge barnet omvårdnad, trygghet och en god fostran”. Två personer kan utses till vårdnadshavare att gemensamt inneha vårdnaden, om dessa är gifta med varandra eller bor tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden (sambor). Huvudregeln är att syskon skall få samma vårdnadshavare, dvs. de skall inte skiljas från varandra. Lagen ger utrymme för föräldrarna att själva bestämma vem de önskar som vårdnadshavare i händelse av deras död. Om de ”gett till känna vem de önskar till vårdnadshavare, skall denna person förordnas, om det inte är olämpligt” (6 kap 10 a § fjärde stycket FB). Stadgandet ger således inte någon ovillkorlig rätt för den eller de personer som föräldrarna utsett att överta vårdnaden. Dessa måste vara lämpliga enligt vad som beskrivits ovan. I alla vårdnadsfrågor är det barnets bästa som kommer i första hand och domstolen har också att ta hänsyn till barnets vilja ”med beaktande av barnets ålder och mognad” (6 kap 10 d § FB). Något formkrav för hur ett ”tillkännagivande” av önskad vårdnadshavare skall se ut har inte uppställts i lagen, men lämpligen bör detta göras i en skriftlig handling, undertecknad och daterad av föräldrarna samt bevittnad av två personer (vittnena bör dock inte vara de personer som önskas som vårdnadshavare).

Straff- och processrätt

Förbud mot ”reformatio in pejus”
 
KENT har hört sägas att en gärningsman inte kan få strängare straff eller bli förpliktad att betala högre skadestånd än vad tingsrätten utdömt om han överklagar till hovrätten. ”Om det vore på detta viset så borde väl varenda våldsman överklaga till Hovrätten för att få en ny chans att antingen ha turen att Hovrätten ogillar åtalet eller sänker straffet.”
SVAR: I svensk rätt råder det förbud mot s.k. ”reformatio in pejus”, dvs. ändring i högre instans till nackdel för den överklagande. I brottmål gäller följande: 1) Åklagaren ”vinner” i tingsrätten – den tilltalade döms för det brott för vilket åklagaren yrkat ansvar och han anser att det utdömda straffet är rimligt (i påföljdsdelen – ”straffdelen” – framställs inga formella yrkanden, utan det är upp till domstolen att inom de föreskrivna straffskalorna utdöma lämpligt straff i det enskilda fallet). Den tilltalade överklagar till hovrätten, medan åklagaren ”sitter nöjd” eftersom han ju inte har något att överklaga. I hovrätten yrkar den tilltalade att han skall frikännas, alternativt att straffet skall nedsättas. Åklagaren yrkar att hovrätten skall fastställa tingsrättens dom. Hovrätten kan antingen undanröja tingsrättens dom, nedsätta straffet eller fastställa den tidigare domen, men, i enlighet med förbudet mot reformatio in pejus, kan den inte utdöma ett strängare straff (även om dess ledamöter skulle anse att ett sådant vore befogat). 2) Åklagaren vinner i tingsrätten, men anser att det utdömda straffet är för lindrigt. Han överklagar medan den tilltalade sitter nöjd. I det här fallet kan hovrätten antingen skärpa straffet, fastställa tingsrättens dom eller – trots förbudet mot reformatio in pejus – lindra straffet. I brottmål kan överinstansen alltid ändra domen till den tilltalades förmån, trots att denne inte överklagat. 3) Både åklagare och tilltalad överklagar tingsrättens dom. I det här fallet kan hovrätten både döma till den tilltalades fördel som till hans nackdel.
 

Mord, dråp och vållande till annans död
 
TOMMY har noterat att det finns olika juridiska begrepp för att ha ihjäl någon. Han skriver att han vet att mord är den allvarligaste formen, eftersom ett sådant ju är planerat – ”överlagt mord”. Men hur gör man sig skyldig till vållande till annans död? ”Är det kanske de här s k ’barmhärtighetsmorden’ som man hör om ibland, dvs. då någon hjälper en svårt sjuk och lidande person att dö?”
SVAR: Det finns tre olika begrepp för att juridiskt beskriva dödandet av en annan människa – mord, dråp och vållande till annans död. De finns uppräknade i 3 kap brottsbalken (BrB). Mord är mycket riktigt det allvarligaste brottet (har den strängaste påföljden). Mord och dråp är s k uppsåtliga brott, dvs. det har hos gärningsmannen funnits en avsikt att döda. Offrets död har varit målet för hans handling. Vållande till annans död däremot är ett s k oaktsamt brott, dvs. offrets död var aldrig avsikten med gärningsmannens handlande. Ett exempel: Anders och Bertil börjar bråka i en krogkö. Anders slår Bertil till marken och sparkar sedan upprepade gånger mot hans bröst och huvud. Bertil avlider till följd av huvudskadorna. Om Anders avsikt när han sparkade mot Bertil var att denne skulle dö till följd av våldet, är det frågan om mord eller dråp. Om hans avsikt emellertid endast var att tillfoga Bertil smärta eller kroppsskada, är det frågan om misshandel och eventuellt vållande till annans död. Om det kan visas att Anders har varit oaktsam vad gäller våldsanvändningen skall han dömas för sistnämnda brott. Ett planerat eller ”överlagt” dödande behöver inte nödvändigtvis vara ett mord. En hustru som ger sin svårt sjuke make en dödlig injektion gör detta efter noggrann planering och långa förberedelser. Brottet är emellertid att bedöma som ett dråp, eftersom det finns uppenbara förmildrande omständigheter. De flesta gärningar som befinns vara mord är däremot oftast tillkomna i ”stundens hetta”. Dråp kan således sägas vara mordets lindrigare form.
  

Överklagande, prövningstillstånd och resning
 
MONICA önskar att jag skall förklara vad som menas med överklagande respektive resning. ”Nu i samband med diskussionerna kring en eventuellt ny rättegång mot Christer Pettersson angående mordet på Olof Palme, används begreppet resning. Är det någon skillnad på resning och överklagande eller är detta bara två ord för samma sak?”
SVAR: Överklagande och resning är inte samma sak. Dessa frågor tillhör processrätten, en ganska komplicerad del av juridiken, varför jag skall försöka förklara skillnaderna genom att visa ett konkret exempel: Andersson är misstänkt för ett mord. Åklagaren anser att det finns tillräckligt stark bevisning för att få Andersson fälld för mordet i domstol. Han lämnar in en stämningsansökan till tingsrätten där han redogör för vad som hänt, vad han anser Andersson gjort samt vilken bevisning och vilka vittnen han åberopar till stöd för sitt påstående. Huvudförhandling, dvs. rättegång, hålls i tingsrätten där åklagaren lägger fram sin bevisning, hör vittnena, förhör Andersson mm. Andersson, vanligen genom sin försvarare, får möjlighet att kritisera bevisningen, framlägga egen, korsförhöra vittnena och åberopa egna vittnen mm. På grundval av vad som framkommit under huvudförhandlingen finner tingsrätten att det inte är styrkt ”bortom varje rimligt tvivel” att Andersson har begått mordet. Han frikänns (åtalet ogillas) därför. Åklagaren är inte nöjd med tingsrättens dom, utan anser fortfarande att Andersson är skyldig, varför han beslutar att föra upp målet till hovrätten – han överklagar domen. Detta måste ske innan domen har vunnit laga kraft, dvs. då den inte längre kan överklagas, vanligen tre veckor. Hovrätten har att överpröva tingsrättens dom, antingen ändra den eller att fastställa den. Huvudregeln är att ingen ny bevisning får åberopas i hovrätten, yrkandena får inte ändras, dvs. hovrätten har att pröva målet på samma material som tidigare förelegat i tingsrätten. Även hovrätten finner emellertid att bevisningen inte räcker för att fälla Andersson. Nu återstår en instans, den högsta, nämligen Högsta domstolen, HD. För att få ett mål prövat i HD krävs att HD meddelar s.k. prövningstillstånd. Det finns således ingen ovillkorlig rätt att få en sak prövad i högsta instans. För att prövningstillstånd skall meddelas krävs särskilda skäl, framförallt att det är av vikt för rättstillämpningen att saken prövas, dvs. rättsläget på området är oklart och prejudikat – vägledande domar – saknas. Åklagaren har dock, genom Riksåklagaren, RÅ, en särställning på området genom att han själv kan bevilja sig prövningstillstånd i HD. Denna rätt skall dock utövas mycket restriktivt och RÅ har i stort sett att göra samma överväganden som HD självt. Även detta måste ske innan hovrättens dom vunnit laga kraft. RÅ finner emellertid att skäl saknas för att föra upp saken till HD. Tidsfristen löper ut, hovrättens dom vinner laga kraft och Andersson är således – juridiskt sett – oskyldig till mordet. Ca ett år efter att hovrätten meddelat sin dom kontaktar två personer polisen. De är kompisar till Andersson och berättar att de fanns med på platsen där mordet skedde. De berättar att de såg hur Andersson misshandlade offret till döds, men att de av hänsyn till sin vänskap med Andersson inte tidigare har berättat vad de sett. Nu orkar de dock inte bära på sin hemlighet längre, skuldkänslorna har blivit allt för tunga. Åklagaren har nu helt ny bevisning som sannolikt är av helt avgörande karaktär. Problemet är bara att den frikännande domen mot Andersson inte längre går att överklaga. Återstår gör det s.k. extraordinära rättsmedlet, nämligen resningsinstitutet. Ansökan om resning prövas av HD och får bara beviljas om nya omständigheter – bevis – har framkommit efter att den senaste domen i ärendet vann laga kraft, dessa bevis inte varit kända för polis och åklagare i mer än ett år (till dess resningsansökan görs) och om dessa nya bevis är av den styrkan att om de hade förelegat vid tidigare huvudförhandling så att utgången blivit en annan, dvs. i detta fall: på grund av de båda ögonvittnena hade Andersson fällts för mordet i tingsrätt och (eventuellt) hovrätt.

Övriga frågor och svar

Lönegarantin till skydd för löntagare
 
ARWIND undrar vad som händer om företaget man är anställd vid går i konkurs.
SVAR: Anställda vid ett företag som går i konkurs blir uppsagda, men har under uppsägningstiden rätt att få sin lön. Kan lönerna inte täckas av företagets tillgångar går den s.k. statliga lönegarantin in och garanterar de anställdas löner. En anställd som är mammaledig då konkursen inträder och fortfarande har uppsägningstid kvar då hon återgår till arbetet, omfattas också av lönegarantin.
 

Namnteckning måste tecknas ”egenhändigt”
 
JONAS frågar om en namnteckning framställd i ett ordbehandlingsprogram på en dator anses ha juridiskt värde om den fogas på ett dokument, eller krävs det ”en ’äkta’ underskrift för att dokumentet ska kunna anses ha ett fullständigt juridiskt värde?”
SVAR: Detta beror helt på av vilken typ det juridiska dokumentet är. I de fall lagstiftningen uppställer krav på ett ”egenhändigt undertecknande”, t ex flertalet familje- och arvsrättsliga dokument, måste namnteckningen tecknas för hand. I de fall då något krav på undertecknande inte finns, avtalsrättsliga anbuds- och acceptförfaranden mm, duger självfallet en datorframställd namnteckning. Huvudregeln är således att datorframställda och liknande underskrifter aldrig kan ersätta egenhändiga undertecknanden.
   

Omyndig – myndig. Vilka rättigheter?
 
ANNA bor hos sina föräldrar. Hon undrar vilka rättigheter som inträder i.o.m. hennes artonårsdag. Vad har föräldrarna ”fortfarande rätt att bestämma, förutsatt att jag ändå bor här?”
SVAR: Föräldrarna har vårdnaden om sitt barn till det att barnet fyller arton år. Om barnet ingår äktenskap innan det fyllt arton (med tillstånd från länsstyrelsen) upphör också föräldrarnas vårdnad. När en person fyller arton år – blir myndig – får han eller hon alltså samtliga rättigheter och skyldigheter som tillkommer vuxna; föräldrarnas ”bestämmanderätt” över barnet upphör. Om den unge även efter sin artonårsdag bor kvar i föräldrahemmet kan föräldrarna visserligen förhindra den unge att t.ex. bjuda hem kamrater, ha fester eller ta hem pojk- eller flickvänner. Men denna möjlighet för föräldrarna har inget att göra med att någon vårdnadsrelation fortfarande skulle bestå. Precis som är fallet mellan makar och sambor måste båda parter godkänna att en tredje person vistas i bostaden. I angelägenheter som gäller annat än den gemensamma bostaden har således den myndige rätt att göra precis som han eller hon önskar. Om föräldrarna med våld, exempelvis genom att hålla fast eller låsa in, förhindrar sin myndiga dotter att åka och träffa sin pojkvän gör de sig skyldiga till brott – olaga frihetsberövande. Föräldrars vårdnad om sina (omyndiga) barn innebär att de ansvarar för barnets personliga förhållanden och att de skall se till att barnets behov av omvårdnad, trygghet och god fostran blir tillgodosett. Vårdnaden skall ske med hänsyn till barnets ålder och utveckling, dvs. ett äldre barns egen vilja skall i större utsträckning beaktas än ett yngre barns.
En underårig (under arton år) som fyllt sexton år bestämmer själv över pengar eller annan egendom som han eller hon förvärvat genom eget arbete. Underårig med eget hushåll kan själv ingå bindande avtal med anknytning till hushållet och dess skötsel och likaså kan underårig med egen rörelse själv ingå sådana bindande avtal som faller inom ramen för företaget. Bestämmelserna om rättigheter och skyldigheter i förhållandet föräldrar – barn finns i föräldrabalken, FB.
  

Skolan och lagen
 
EVA har några frågor angående lärares och elevers rättigheter och skyldigheter i skolan. Hon undrar bl.a. om det finns någon laglig grund för en lärare att skicka ut en elev som stör undervisningen och om man med lagligt stöd kan förhindra elever att bära t.ex. rasistiska, pornografiska eller satanistiska symboler och motiv. Hon menar att skollagen inte ger svar på dylika frågor och undrar om det finns någon lagtextsamling specifikt för skolområdet eller om man måste ”gå in i resp. brottsbalk för att ta reda på vilka möjligheter och skyldigheter man har?”
SVAR: Jag känner inte till om det finns någon samling av lagtexter som behandlar olika aspekter av skolan och förhållandet lärare-elever. Sådana samlingar är annars inte ovanliga, de finns t.ex. inom hälso- och sjukvården, och jag tycker nog att Skolverket eller lärarutbildningarna borde ha sammanställt en sådan. Om nu detta inte gjorts så kan svaret möjligen ligga i det förhållandet att skolan inte är någon fristående del av det övriga samhället – lagar och förordningar, såväl civil- som straffrättsliga, gäller i skolan likväl som utanför denna. Framför allt när det gäller straffrättsliga aspekter har ju detta under de senaste åren blivit mycket tydligt; lärare polisanmäler elever, elever polisanmäler lärare och elever polisanmäler elever. En annan sak är att toleransen för brott förmodligen är betydligt större på en skola än på en annan arbetsplats eller i någon annan del av samhället. Det är utan tvivel så – även med beaktande av den elevgrupp som fyllt femton år (straffmyndighetsåldern) – att brott som misshandel, sexuellt och annat ofredande i mycket mindre utsträckning anmäls om det skett på en skola än någon annanstans. Någon särskild rätt för lärare att slå, lugga eller ”ta tag” i en elev finns således inte. Vid sidan av t.ex. arbetsmiljölagen – vilken gäller för såväl skolan som andra arbetsplatser – finns det emellertid bestämmelser (som påpekats dock inte straffrättsliga) som exklusivt avser att reglera skolområdet. Som Eva själv nämner finns dessa i framför allt skollagen. Till skollagen hör även ett antal förordningar, bl.a. grundskoleförordningen (SFS 1994:1194), gymnasieförordningen (SFS 1992:394) och högskoleförordningen (SFS 1993:100). Av 6 kap. 9-10 §§ grundskoleförordningen framgår det att en lärare kan skicka ut en elev som stör undervisningen. Bestämmelser om ”disciplinära åtgärder” finns också i 6 kap. 27-31 §§ gymnasieförordningen och 11 kap. högskoleförordningen.
I enlighet med vad som påpekats ovan omfattas naturligtvis även elever i skolan av de olika grundlagsskyddade fri- och rättigheterna, bl.a. yttrande- och tryckfrihet. En skoltidning och dess upphovsmän åtnjuter precis lika stort tryckfrihetsrättsligt skydd som exempelvis DN eller Aftonbladet. I tryckfrihetsförordningen, TF, stadgas bl.a. förbud mot censur, hindrande av tryckning och utgivning och myndighets efterforskning av utgivare, artikelförfattare eller meddelare (1 kap. 2 § resp. 3 kap. 4 § TF). Rektorer, lärare och annan skolpersonal är att betrakta som myndighetspersoner, varför de gör sig skyldiga till brott om de t.ex. försöker att ta reda på vem som står bakom en viss artikel i en skoltidning. Att döma av ett antal rättsfall är dessa rättigheter inte alldeles självklara i de svenska skolorna. Som bekant finns det dock ett antal inskränkningar i yttrande- och tryckfriheten: ”Den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter” (16 kap. 8 § brottsbalken). Högsta domstolen har i ett rättsfall funnit att bärandet av nazistiska symboler kan hänföras till lagtextens ”annat meddelande” och således medföra straffansvar för brottet hets mot folkgrupp. En polisanmälan mot en elev som bär dylika symboler och märken har därför utsikter att leda till åtal och fällande dom. Enligt min mening är det däremot mer tvivelaktigt om lärare eller annan skolpersonal har rätt att exempelvis neka en elev tillträde till skolans område eller klassrum enbart på den grunden att han har kläder eller märken som tyder på rasistiska eller fascistiska sympatier. Legitima grunder för en sådan hållning skulle möjligen kunna vara hänsyn till skolans ordning och dess elevers och personals trygghet och säkerhet.